Jag var kanske 10 år. Tillsammans med en kompis strök vi fram utmed Bergsjöns betongväggar likt katter på jakt efter äventyr. Det var säkert tredje gången vi kom upp till det lillaTorget mellan köpcentrumet och fritidsgården. Vi hoppade på bänkar, knackade med pinnar mot järnstaketet,sparkade på en tom ölburk och undrade hur varför någon ville dricka sådant kopiss, vi hade tjuvsmakat hemma. 

 Så kom vi till Bankboxen. Ett rostfritt skåp i väggen. Jag ryckte för tusende gången i handtaget och till min förvåning, så gled lådan ut. Jag ställde mig på tå, så att jag kunde se ner lådan. Den var fylld med svarta små handväskor. Jag visste precis vad de väskorna innehöll. Jag hade sett kassörskor fylla dom i mataffären när kassaapparaten var full med pengar. Där i lådan låg en förmögenhet. Då vaknade min kompis till, han var något kortare än jag och kunde inte riktigt se in i lådan, så i sin iver tryckte han igen lådan för att dra ut den igen. Då var lådan tom. Den hade tömt sitt innehåll i kassaskåpet bakom väggen. Jag trodde inte mina ögon. Jag vände mig om och stirrade med misstro på min kompis, sedan på den tomma bankboxen och tillbaks på min kompis. Han hade snott mina stålar. Hela min framtid som miljonär, godisbaron och killen med de fräckaste dojorna hade bara utplånats. För ett ögonblick hade jag varit The man. Nu var jag åter bara en sketen grabb i en förort. Jag exploderade i ursinne och kastade mig över honom. Här skulle det vridas på näsor, ryckas i öron och luggas ordentligt. Vi tumlade runt på stenläggningen vilt skrikandes och viftandes med både armar och ben i en enda hög. Så plötsligt, som om Guds hand, inte för at jag var troende då eller nu, så lyftes vi båda upp över marken och blev hängades i nacken. -Vad bråkar ni om, frågade gubben som lyfte oss i nacken. I mitt ursinne ville jag låta världen veta vilken klåpare til kompis jag hade, så jag förklarade mellan tårarna hur han hade dragit igen bankboxen och gjort mig fattig. -Jaha, då är det bäst ni följer med till stationen. Jag såg förvånat på mannen för första gången, det var vår kvarterspolis. Nu förstod jag varför min kompis hade ruskat så ivrigt med huvudet där han hängde, berätta inget, ville han säga, Men så hade jag just gjort. Polisen släpade oss bort till stationen som bara låg ett par meter bort, men så släppte han oss ett ögonblick för att öppna dörren, det räckte för oss. Vi sprintade iväg, över första bästa mur, ner för trapporna och in i bilgaraget och försvann. Det tog veckor innan jag vågade gå vägen förbi polisstationen till skolan igen.

  Igår hade jag med mig en dam som plötsligt började hylla det fantastiska med vindkraft. Dom är vackra, rör sig med vinden och stör ingen där de står, var några saker som hon fick ur sig vid första meningen. Jag lät henne hålla sitt hyllningstal och när hon tystnade så sa jag försiktigt. -Då vet du att dom kommer att anlägga Sveriges största Vindkraftspark bakom ditt hus, fast de blir nog inte fler än 20 stycken. Ett engelskt bolag kommer visst att bygga Världens högsta vindkraftsverk där bakom din tomt. Närmare 190 meter höga,men dom är ju så fina. Vilken tur för dig. Så hörs dom inte mycket alls heller, ungefär som en modern diskmaskin. Vad gör det när man sitter ute en varm sommarnatt? Att allt är subventionerat med skattemedel gör ju inget heller. Dom pumpar våra pengar raka vägen till ett bolag i England. När vi steg ur bilen så var hon arg.-Där kan dom väl inte bygga, det är ju vår skog. Det är inte kul när man har bajsat där man bor.

 Kommunen har avslutat upphandlingen av tjänster. Som vanligt så är det billigaste anbudet som vinner. Vårat företag kunde inte gå lägre, det fanns helt enkelt inte något utrymme för att sätta ett lägre pris. Följden är enkel, vårat företag kommer att tvingas säga upp de som blir övertaliga eller erbjuda dom alternativa jobb på annan ort. Men ingen vet, för delar av processen är felaktigt upphandlad så somliga kanske får bli kvar en stund, en månad, ett år... ingen vet. Givetvis så kommer den som vann kontraktet att behöva folk på orten men dom vet inte heller än riktigt hur det blir. Så mitt i röran står vi som jobbar och ser på våra alternativ som för stunden är kanske någonting eller just ingenting. Ingen vet och det känns ju bra, att det inte är någon annan menar jag, som vet.

 +6.5C Regnet sprayar mot vindrutan och jag stirrar ut i det gråa intet medan jag kör tillbaks från Herrljunga. Igentligen borde jag bara lägga mig på golvet i bussen och flyta ut som en manet som hamnat på Bohusklipporna.

 Men psyket är underligt, jag sjunker in i en melankoli och låter tid och rum svepas bort av vindrutetorkarnas monotona slag. Det är då jag ser den framför mig.

 En kort stund undrar jag om jag har somnat bakom ratten och att detta är min sista dröm innan bussen krossas mot bergväggen. Men det är inte en dröm.

 Jag stirrar på en verklighet som kolliderar med sig själv i sin egen orimlighet. Framför mig på vägen åker en Påskgul BMW Cabriolet från mitten på 80-talet.

 Den har cabben nerfälld och i den sitter två dumma sydeuropeér med solglasögon och försöker se coola ut i regnet. Tog en bild på dom med mobilen, men att hänga ut stolpskotten på nätet är nästan dummare än att glira någon för orakade armhålor. Den var ju ändå dummast.

Hörde att det snöade i Småland igår. Så går det när man snålar på dagarna, då är man kvar i Februari.

   När samhället straffar någon av sina medborgare för ett brott så är det ganska vanligt att bovarna blir dömda till fängelse.

Oftast är det öppna anstalter där de får röra sig relativt fritt och bara de allra grövsta brottslingarna låses in med mycket begränsade möjligheter att röra sig. Men många av mina kunder straffas precis som de vore grova brottslingar, somliga med om möjligt än mer begränsade rörelsemöjligheter.

Då undrar ni säkert vad dom har gjort för brott. Brottet är handikapp.

Deras rörelsehinder gör att de inte kan ta sig någonstans utan assistans, en hjälp som samhället tycker är för dyr och väljer att dra in för flertalet till ett minimum. Somliga berättar att dom inte har varit ute ur lägenheten en enda gång på hela vintern.

  Igår körde jag färdtjänstresor i Göteborg. Jag tror att Göteborg är bommarnas stad. För det fanns bommar på varje gård som jag skulle till. Dom är till för att obehöriga inte ska parkera på gården, Istället så parkerar dom framför bommarna.

 När jag till slut lyckades få hantverkaren att flytta sin bil, köra igenom bommen, ta mig förbi portlåset och upp i hissen så började nästa bekymmer. Min kund kunde inte låsa upp sin dörr själv.

 Hon var inlåst i sin egen lägenhet utan möjlighet att ta sig ut. Till slut så lyckades hon pilla ut en nyckel genom brevinkastet så att jag kunde låsa upp hennes dörr utifrån. Detta var en arg och vresig dam. Först så kände jag mig stött och sårad, men när jag tänkte mig in i hennes situation så undrar jag om inte jag skulle varit argare och vresigare.

Det är enkelt att ta ifrån de som inte kan föra sin talan. Att bli handikappad i Sverige kan bli livstids fängelse. Ett hårt straff tycker jag.

     En för mig, ny företeelse har börjat dyka upp på facebook. Företag uppnanar användare att trycka på "like knappen" för att ge ett bidrag till människor som lever i misär och fattigdom."Vi har kapitalet och förmågan och om du tar emot vår reklam, så hjälper du en fattig." Varför inte utveckla det hela ett steg längre. Byt ut Röda Korset till en loggo för ett sponsorföretag. Låt vapentillverkare sponsra FN:s fredsbevarande styrka och hyr ut reklamplats på uniformerna. Vi kan hyra ut Sjukhuset till ICA. Handlar du varor för ett visst belopp per år så får du poäng till en sängplats på sjukhuset. Låt livet, döden och allt där i mellan bli en marknadsplats.

 Om du klickar på "gilla" på min facebook sida, så är vi kompisar i 24 timmar. Jag är en man med fasta principer, men om du betalar mig så är jag man nog att ändra mig. vem var till salu?

    Jag var 6 år och min bror 13. På den här tiden så visades en hel del Västernfilmer i svart-vitt som vi följde med stor spänning. Givetvis så praktiserade vi allt som vi hade lärt oss när vi lekte. Vi var omväxlande indianer och cowboys och ibland lite av båda. Nu skulle vi praktisera en ny övning som vi hade sett indianerna göra på tv:n kvällen innan. Det ska sägas att det var min bror som var ledare i våran lilla klan och som valde ut våra övningsobjekt, så ingen skugga ska falla över mig. På filmen hade indianerna gjort ett tågöverfall och nu skulle vi göra samma sak. Som "tur" var så bodde vi inte så långt ifrån ett tågspår. Vi packade på oss våra indiangrejor, vilka jag fick bära merparten av och traskade bort till tågspåret. Min bror förklarade att indianerna upptäckte om det kom ett tåg genom att lägga ett öra mot rälsen och lyssna. Så vi la örat mot var sitt räls och lyssnade. Ibland så frågade han om jag hörde något, men än så var det tyst i rälset. Så hördes ett svagt väsande, -Hör du, frågade han upphetsat. Jag hörde. Ljudet blev allt högre och högre och snart hördes tydligt hur tåget dunkade över spårskarvarna. -Ser du tåget, frågade min bror med örat tryckt mot spåret. Jag kikade utmed rälsen utan att se något så långt ögat kunde nå. -Nää, gör du? frågade jag. -Konstigt, sa min bror. Nu kände vi till och med hur spåren krängde och vibrerade. -Ser du verkligen inget tåg, frågade han otåligt, det låter ju jättenära. I nästa ögonblick Skar ljudet av ett tåghorn genom våra trumhinnor. Vi flög upp bägge två och vände oss om. Orsaken til att ingen av oss hade upptäckt tåget var att vi låg och tittade åt samma håll. Tåget var mindre än 100 meter bort och närmade sig med en fruktansvärd hastighet. Jag såg tydligt ett illrött ansikte som gapade och svor bakom vindrutan medan lokföraren hängde allt han kunde på tåghornet. 

 Min bror tog tag i nacken och byxan på mig och kastade sig bakåt. Vi landade precis vid sidan om spåret när tåget brakade fram över oss. Fotsteg, stålhjul och lufttankar blixtrade över våra huvuden och mitt i dånet från tåghorn och skrikande bromsar såg jag min bror. Så paserade sista vagnen och tåget rullade allt långsammare och långsammare utmed spåret. Min bror reste sig upp och stirrade argt på mig. -Är du dum i huvudet? Du skulle ju inte titta åt samma håll som jag. Jag skämdes, jag hade misslyckats med övningen att bli en riktig indian. Så stannade tåget. Det var dax för nästa övning, försvinna snabbt och ljudlöst.