Jag var 6 år och min bror 13. På den här tiden så visades en hel del Västernfilmer i svart-vitt som vi följde med stor spänning. Givetvis så praktiserade vi allt som vi hade lärt oss när vi lekte. Vi var omväxlande indianer och cowboys och ibland lite av båda. Nu skulle vi praktisera en ny övning som vi hade sett indianerna göra på tv:n kvällen innan. Det ska sägas att det var min bror som var ledare i våran lilla klan och som valde ut våra övningsobjekt, så ingen skugga ska falla över mig. På filmen hade indianerna gjort ett tågöverfall och nu skulle vi göra samma sak. Som "tur" var så bodde vi inte så långt ifrån ett tågspår. Vi packade på oss våra indiangrejor, vilka jag fick bära merparten av och traskade bort till tågspåret. Min bror förklarade att indianerna upptäckte om det kom ett tåg genom att lägga ett öra mot rälsen och lyssna. Så vi la örat mot var sitt räls och lyssnade. Ibland så frågade han om jag hörde något, men än så var det tyst i rälset. Så hördes ett svagt väsande, -Hör du, frågade han upphetsat. Jag hörde. Ljudet blev allt högre och högre och snart hördes tydligt hur tåget dunkade över spårskarvarna. -Ser du tåget, frågade min bror med örat tryckt mot spåret. Jag kikade utmed rälsen utan att se något så långt ögat kunde nå. -Nää, gör du? frågade jag. -Konstigt, sa min bror. Nu kände vi till och med hur spåren krängde och vibrerade. -Ser du verkligen inget tåg, frågade han otåligt, det låter ju jättenära. I nästa ögonblick Skar ljudet av ett tåghorn genom våra trumhinnor. Vi flög upp bägge två och vände oss om. Orsaken til att ingen av oss hade upptäckt tåget var att vi låg och tittade åt samma håll. Tåget var mindre än 100 meter bort och närmade sig med en fruktansvärd hastighet. Jag såg tydligt ett illrött ansikte som gapade och svor bakom vindrutan medan lokföraren hängde allt han kunde på tåghornet. 

 Min bror tog tag i nacken och byxan på mig och kastade sig bakåt. Vi landade precis vid sidan om spåret när tåget brakade fram över oss. Fotsteg, stålhjul och lufttankar blixtrade över våra huvuden och mitt i dånet från tåghorn och skrikande bromsar såg jag min bror. Så paserade sista vagnen och tåget rullade allt långsammare och långsammare utmed spåret. Min bror reste sig upp och stirrade argt på mig. -Är du dum i huvudet? Du skulle ju inte titta åt samma håll som jag. Jag skämdes, jag hade misslyckats med övningen att bli en riktig indian. Så stannade tåget. Det var dax för nästa övning, försvinna snabbt och ljudlöst.