Pyramider? Varför inte en grop i marken med en snygg sten över? Förstå att de Egyptiska Faraonerna ställde till det. Plötsligt så tvingades folk räkna på pergamentrullar, fingrar och tår räckte ju inte längre till. Det smarta med sandaler, där tårna syns blev bara ett dumt mode. Finnarna har alltid strumpor på sig när dom har sandaler, dom har inte fattat tricket så dom kan vi garva lite överlägset åt.

 Men idéen med att bygga trianglar på höjden skapade en helt ny yrkesgrupp. Matematiker. Jag hoppades att vi utrotade dom med miniräknaren, för nu kunde vi räkna ut allt själva, vissa saker som att lönen är slut innan månaden behövs inte miniräknare till. Jag har länge betraktat matte som något helt onödigt. Varför behöver jag räkna? Priset står på kvittot, avståndet till Stockholm som aldrig är tillräckligt står på en skylt och min släkt räknar på mina födelsedagar som om det väntade ett miljonarv på andra sidan.

Men lik förbannat så fort man ska gå en kurs så dyker det upp. Algebra, Ekvationer, Funktioner och Statistik. Så nu tvingas jag göra om allt som andra redan har gjort. Och Nej... Ni räknade fel på Pyramiderna, alla Faraonerna ligger kvar i sina Sarkofager. Kinesiska muren hindrade inte mongolerna och min månadslön räcker fortfarande inte längre än 25 dagar... Hallååå månadslön? 

 Så nu kanske jag tvingas räkna på det som redan är gjort, kanske jag kan räkna på något nytt? Som sambandet mellan stjärthår och tårkanaler. Ja, det finns ett samband där. Om du drar i stjärthåret så kommer det tårar. Testa och räkna.

 Vi hade landat i Turkiet, det var varmt, alla var trötta och slitna och längtade bara efter att komma fram till våra hotell. Men först så skulle vi gå igenom Passkontrollen. Framför oss stod ett ungt par, (det var vi med på den tiden) och väntade på att gå igenom kontrollen. Vi hade lärt känna dom lite på planet och jag tror att vi alla hoppades på att hänga tillsammans under veckan. Han var Svensk, hon Italienska. Vi hade skojat lite om hur man kunde göra bort sig i Turkiet. Det var en Polisstat och filmen Bangkok Hillton, låg nära i tankarna. Nu var det deras tur att gå fram till Passkontrollanten. Dom räckte fram sina pass och kontrollanten bläddrade lite i dom innan han vände sig till Italienskan och frågade, -Visum? -Nej, vi kommer från Sverige, förklarade hon på snabb flytande engelska. -Du har ett Italienskt pass, du måste ha visum, sa tjänstemannen utan att röra en min. -Men jag kommer från Sverige, envisades hon, men han skakade på huvudet och började titta efter vakterna. Killen förstod att det höll på att gå åt skogen, så han trängde sig fram och frågade, -Hur mycket kostar ett visum? Passkontrollanten skruvade besvärat på sig. På avstånd såg jag ett par vakter börja gå mot dom. -Visumet kostar 150 Lira men ni kan inte köpa det av mig, säger Passkontrollanten. Killen drar upp en plånbok och sticker fram en bunt sedlar till honom. Kontrollanten ryggar tillbaks, som om han hade blivit skållad av vigvatten samtidigt som vakterna nu är framme hos paret, de ser sedlarna i killens hand och vinkar på fler vakter. Strax är de omringade och alla tre förs bort vilt protesterande. Så där står vi framför en tom passkontroll. Efter en stund kommer en annan kontrollant springades med skjortan utanför byxorna och kavajen och slipsen på sned. Han frågar inget, säger inte ett enda ord. Jag tror inte ens att han kan engelska, Han vinkar fram oss och stämplar vårat pass flera gånger på olika sidor innan han vinkar iväg oss in till Turkiet och äventyren.