Jag var kanske 10 år. Tillsammans med en kompis strök vi fram utmed Bergsjöns betongväggar likt katter på jakt efter äventyr. Det var säkert tredje gången vi kom upp till det lillaTorget mellan köpcentrumet och fritidsgården. Vi hoppade på bänkar, knackade med pinnar mot järnstaketet,sparkade på en tom ölburk och undrade hur varför någon ville dricka sådant kopiss, vi hade tjuvsmakat hemma. 

 Så kom vi till Bankboxen. Ett rostfritt skåp i väggen. Jag ryckte för tusende gången i handtaget och till min förvåning, så gled lådan ut. Jag ställde mig på tå, så att jag kunde se ner lådan. Den var fylld med svarta små handväskor. Jag visste precis vad de väskorna innehöll. Jag hade sett kassörskor fylla dom i mataffären när kassaapparaten var full med pengar. Där i lådan låg en förmögenhet. Då vaknade min kompis till, han var något kortare än jag och kunde inte riktigt se in i lådan, så i sin iver tryckte han igen lådan för att dra ut den igen. Då var lådan tom. Den hade tömt sitt innehåll i kassaskåpet bakom väggen. Jag trodde inte mina ögon. Jag vände mig om och stirrade med misstro på min kompis, sedan på den tomma bankboxen och tillbaks på min kompis. Han hade snott mina stålar. Hela min framtid som miljonär, godisbaron och killen med de fräckaste dojorna hade bara utplånats. För ett ögonblick hade jag varit The man. Nu var jag åter bara en sketen grabb i en förort. Jag exploderade i ursinne och kastade mig över honom. Här skulle det vridas på näsor, ryckas i öron och luggas ordentligt. Vi tumlade runt på stenläggningen vilt skrikandes och viftandes med både armar och ben i en enda hög. Så plötsligt, som om Guds hand, inte för at jag var troende då eller nu, så lyftes vi båda upp över marken och blev hängades i nacken. -Vad bråkar ni om, frågade gubben som lyfte oss i nacken. I mitt ursinne ville jag låta världen veta vilken klåpare til kompis jag hade, så jag förklarade mellan tårarna hur han hade dragit igen bankboxen och gjort mig fattig. -Jaha, då är det bäst ni följer med till stationen. Jag såg förvånat på mannen för första gången, det var vår kvarterspolis. Nu förstod jag varför min kompis hade ruskat så ivrigt med huvudet där han hängde, berätta inget, ville han säga, Men så hade jag just gjort. Polisen släpade oss bort till stationen som bara låg ett par meter bort, men så släppte han oss ett ögonblick för att öppna dörren, det räckte för oss. Vi sprintade iväg, över första bästa mur, ner för trapporna och in i bilgaraget och försvann. Det tog veckor innan jag vågade gå vägen förbi polisstationen till skolan igen.