Jag körde upp för en smal backe i ett fritidshus område. De flesta husen var ombyggda till året runt, men liknade ändå mer kojor än riktiga hus. Hade det inte varit för gräsmattorna och häckarna så kunde det ha varit kåkstäderna utanför Buenos Aires. Det är sommar, eftermiddag och de flesta barnen är ute och leker. Framför mig springer några flickor i kjolar, barfota på den heta asfalten med svajande blont hår. De springer ikapp med mig och min buss. De är kanske tretton år. Ibland ser de bak över axeln mot mig och ler. Jag låter dom springa där framför bussen, 10-15 meter före. De springer bra, backen är brant men ungarnas ben trummar på bra. De skrattar tillsammans och ökar takten. Jag skrattar också.

 Plötsligt, för ett kort ögonblick skymtar jag honom. Han springer ut ur öppning i den höga häcken till vänster om mig. Jag hinner skymta den vita kortärmade skjortan, de blårutiga golfshortsen. Han springer ut precis framför fronten på bussen. Han kanske är sex år. Det hörs inte mycket, bara ett mjukt duns. Foten pressar ner bromspedalen mot golvet. Hårt, hårt så att det spränger i benet. Men det tar tid, bussen glider decimeter efter decimeter framåt. ABS bromsarna, låser och släpper hjulen. Allt dunkar, mitt hjärta slår i takt med ABS:n medan något dunkar igen under fronten. Så står allt still. Jag är ute ur bussen, solen steker, jag känner mig trött, förvirrad. Försöker se in under bussen, men jag ser bara ett ben som sticker ut. Ett litet naket ben och en liten barnafot. Jag ser upp för backen, bort mot barnen som står där i backen. De ler inte längre, de ser på mig med rädda, anklagande ögon. Helt frusna i ögonblicket. Jag undrar för ett ögonblick vad dom ska göra härnäst. En av flickorna petar på sin kompis,dom vänder sig om och springer bort mot ett hus. Inte huset som den lilla killen kom ifrån ,utan till en granne. Jag försöker klappa benet, ge tröst. Så lägger jag mig ner bredvid honom, fortfarande håller jag i hans ben medan jag ligger där på den heta asfalten med armarna utsträckta som ett kors. Jag hoppas, försöker rädda honom. Hoppas att döden låter honom leva och tar mig istället. Ett rättvist byte tänker jag. Jag har precis förbrukat rätten att leva. En olycka, visst. Men det var så ödet ville. Jag hör skrik, någon som gråter hysteriskt, så känner jag att benet är borta. Kanske fungerade det, kanske räddade jag honom. Jag öppnar ögonen. Där ovanför mig står hans far med sin lilla pojk i famnen, bredvid står modern och gråter hysteriskt medan hon försöker torka bort blodet från han lilla ansikte. Jag förstår att det inte blev något byte. Jag fick inte den lyxen att få dö och bara lämna allt bakom mig.

 Nej, jag skulle först få ta mitt straff till fullo. Döden låter ingen komma undan, döden har ingen barmhärtighet.

 Ingen bryr sig om mig, det springer folk och startar bilar, någon flyttar bort bussen åt kanten, den är ivägen. Jag vacklar bort till diket och sätter mig i det höga gräset och ser Solen gnistra och dansa in mellan lövverken, det är eftermiddag. Jag sitter där ensam, det är helt tyst runt mig, jag undrar vad jag ska göra, vem ska jag ringa, vart ska jag ta vägen.  Jag bestämmer mig för att åka till sjukhuset, få veta om han kommer att klara sig, be om ursäkt och förlåtelse... Hur skulle dom kunna förlåta, ingen kan förlåta sitt barns baneman. Jag stannar bussen utanför det stora vita sjukhuset, går in i väntrummet, där ser jag Pappan sittandes i raden av röda plaststolar, han sitter där och håller om sig själv medan han gungar fram och tillbaks. Jag vågar inte gå fram till honom, vad ska jag begära, vad kan jag förklara? Fylld av räddsla för hans vrede och sorg glider jag förbi och in igenom dörrarna till operationsavdelningen. Hans familj står samlade mot ett fönster, de ser in i operationsrummet där läkarna håller på med intensivvård. Jag smyger förbi bakom och vidare ut i nästa korridor. Så plötsligt kommer jag ut på baksidan av sjukhuset, en hamburgarrestaurang står och skiner med sina skrikiga reklamskyltar i mörkret, det är natt konstaterar jag förvånat, tiden tycks ha fått sin egen rytm. Så ser jag poliserna, dom är två stycken som rör sig bakom ett högt stängsel. Deras bil står en bit bort med blixtrande blåljus. Jag vänder mig och går bort mot dom, jag vill att dom låser in mig, straffar mig. Det är en varm sommarnatt,gruset knastrar när jag går igenom mörkret mot dom. Vid det här laget är jag säkert efterlyst för smitning, tänker jag. Plötsligt ropar någon på mitt namn, ett par vänner från förr kommer ut ur Hamburgarrestaurangens ljus. Jag vänder mig om mot dom, dom är fulla och glada, dom lägger armarna över mina axlar och tillsammans går vi bort från poliserna och ut i mörktet. Jag flyr, men hur långt jag än springer,var jag än gömmer mig så kommer jag inte undan. Samvetet dömmer mig hårt. Det enda rätta är att möta hans föräldrar, berätta och ta domen, men jag vågar inte, inte ensam, jag hoppas att någon ska ta min hand och leda mig dit, så att jag kan göra rätt. Så vaknar jag. Helt genomsvettig och törstig. 

 Han satt 27 år i fängelse för sin kamp mot Apartheid. Ett helt liv för sin övertygelse. Hans fru Winnie Mandela tog över kampen. Den före detta Socialarbetaren ledde den väpnade kampen hårdfört medan hennes man satt inlåst på Robben Island. 

 Han förespråkade försoning medan hans fru i frihet talade om tändstickor och halsband. En metod där man hängde ett bildäck med bensin runt halsen på sitt offer och tände på.

 Till slut fick han sin frihet, men priset var högt. Hans fru, hade blivit en gerilla ledare med en knuten näve, medan Nelson sträckte ut en öppen hand till sina forna fiender. Äktenskapet var omöjligt och en skillmässa var oundviklig. 

 Tyckte han att det var värt priset? känner han att han har uppnått sitt mål eller fann han som vi andra, att de som har makten kan vara olika, men deras metoder är oftast den samma.