Vi svepte fram mellan Pinjeträden i vår svarta Fiat. Vi hade hyrt bilen tillsammans med ett annat par som också ville seTurkiet på "riktigt."

 Ingen annan ville köra, så det blev min uppgift medan dom skulle läsa kartan.

Vi var på väg upp i Taurusbergen. Vägen slingrade sig utmed bergssidan och här och var låg klippblock stora som bilar som hade rasat ner från de karga branterna men vi tog oss igenom. Jag förstod varför det andra paret inte ville köra.

 Han satt med sin systemkamera mot ansiktet och fotograferade nästan oavbrutet. Så fort en rulle film tog slut så satt hans tjej där som en sjuksköterska med en ny film klar att laddas. vi hade inte hunnit långt innan jag var less på dom. Att föra en konversation var helt bortkastat, de sa inte mer än flaska, så jag och "frugan" lät dom sitta där i baksätet medan vi delade på upplevelsen tillsammans.

 Kartan som vi hade att köra efter hade helt fel skala för att vara till någon nytta och snart så var vi vilse bland bergen med världens tråkigaste sällskap.

 Dom blev genast oroliga och började gnälla om att inte komma hem igen, hon till och med grät en skvätt, till min stora förtjusning. Så rundade vi ännu ett bergsmassiv och där, insprängt i berget stod en fabrik.

 En hel rad med förbudsskyltar lät en förstå att man inte var välkommen.

Helst hade jag vänt direkt, men vägen var så smal att det inte fanns någonstans att ta vägen, annat än att köra fram till vaktkuren och grindarna framför fabriken. -Nu tar du INGA bilder, sa jag till killen i baksätet. Han såg ut som en sur 6-åring, men även han begrep väl vad som gällde här tänkte jag. I vaktkuren stod två soldater. Att bara vända och åka iväg, skulle inte se bra ut. Så jag körde fram och steg ut med kartan i handen och hälsade med ett Merhaba. Ingen av vakterna kunde engelska, men jag viftade med kartan att vi var vilse och då blev de vänliga och ville ivirigt visa på kartan hur jag skulle köra. Jag kände mig som en agent, att lyfta på blicken och se på omgivningarna var inte att tänka på.

Jag hade redan sett i ögonvrån de två bunkrarna på höjden med grönaktigt skottsäkert glas. Båda flankerade med svarta kulsprutor med patronbanden blänkandes i Solen. Så lyfter den ena vakten upp blicken och tittar bakom mig.

I nästa ögonblick så skriker han något, båda rusar in i vaktkuren och kommer ut med varsin kalashnikov AK47:a i högsta hugg. De springer förbi mig och bort mot bilen medan de ropar något på turkiska. Förvirrad vänder jag mig om och det jag ser får mig att tappa hakan. Där står våran Paparatzzi med kameran i högsta hugg och ska fotografera sin tjej som poserar framför bilen med fabriken i bakgrunden. Nu åker vi dit tänkte jag. Vakterna skrek till honom medan de viftade med sina vapen. Jag skyndade efter, inte så mycket för hans skull, som att min "fru" satt i skottfältet, i bilen. Den ena vakten krävde att få kameran, men killen vägrar och ruskar på huvudet. -Ge honom filmen, din idiot. -Varför då? det är min kamera, protesterade han sturskt. Det var bara sekunder kvar att lösa problemet,

 Den ena vakten höll redan på att vända vapnet för att slå ner honom. Jag ryckte ifrån honom kameran, plockade ut filmrulen och drog ut filmen som genast överexponerades. Först så tvekade vakterna en stund, sedan så skrattade dom och den ena vakten ruffsade mig i håret, tog fram ett cigarettpaket och bjöd mig på en giftpinne. Jag tackade artigt nej, skakade hand med dom och sedan åkte vi så fort vi kunde åt andra hållet. Vi hann inte mer än runda berget då vi möter en militärkonvoj med flaken fyllda av soldater. Jag vågar inte tänka på hur det kunde ha slutat om dom hade varit på plats, då hade vi knappast fått åka vidare. Då kunde jag inte ens drömma om att vår Paparazzi skulle ge oss mer problem, farliga problem. 

PERSONLIGHET UTHYRES

 Det är knappast någon nyhet att kläderna gör mannen. Men jag undrar, vart tar då mannen vägen?