Nu har jag börjat prova att blogga. Det är lite som jag anade, en hel del tekniska inställningar och underfundigheter som på ytan ser ut att vara självklara men när man sedan testar funktionerna så står man där med dumstruten och skriker "FATTAR INTE"!!! Testade att ställa in datum och tid för när ett inlägg skulle visas. Tjohoo... Står blogg Servern på Fijiöarna eller är tiden i bloggen lokal tid? Inlägget publicerades 6 timmar för tidigt. Nope, sådant här dödar spontanitet och inspiration. Mer krångel och jag kommer att låta bilen stå på tomgång hela dagen för att påverka klimatuppvärmningen. Då smälter isen på Nordpolen så att datorservrar med tilhörande tekniker försvinner i havet likt Atlantis, fast mindre saknat. Och jag slipper åka dit som turist för då växer det palmer här. En bra plan, jag behöver en drink. Hej då!

 Det var vår-vintern 1986. Jag låg i lumpen och mitt förband var på övning i Älvdalen.

Detta var en fruktansvärt kall plats. Vissa dagar sjönk temperaturen till -30 C och ALLT frös.

Det var en sådan dag som det bestämdes att vårat kompani skulle genomföra en övning i handgranatskastning. Det verkade coolt och vi såg nog alla fram emot övningen som började med en lång genomgång av säkerhetsföreskrifterna. Vi började sakta inse att det här inte var någon lek, snart skulle vi hantera ett föremål som vid ett misstag skulle slita armar och ben från kroppen och förmodligen döda oss ögonblickligen.

Vi satt i en skyddsbunker och kallades ut en i sänder för att kasta en skarp handgranat.

När vi hörde den första handgranaten explodera så var alla flin borta. Det small ordentligt.

En i sänder kallades vi upp i ljuset och fram till ett skyddsvärn. När det var min tur så var jag så nervös att jag skälvde och svettades över hela kroppen, men jag bet ihop, det var inte läge att vara en mes.

Majoren beordrade mig att ta upp en handgranat ur lådan där de låg snyggt i rader, precis som i krigsfilmerna. Det var som sagt -30 C så jag hade på mig armens yllevante, modell grå.

-Soldaten har tillstånd att kasta, sa majorn med lugn röst. Jag vände på handgranaten så att jag kunde dra ut sprinten, som var anpassad för högerhänta, jag skulle precis till att dra bak armen när majorn avbröt mig.

-Är soldat vänsterhänt? Frågade majorn, jag nickade nervöst och irriterat. Jag hade ingen lust att hålla denna helvetesmaskin i handen längre än nödvändigt, men majorn hade andra planer.

-Då ska soldaten sätta tillbaks säkringen från andra hållet, så att handgranaten passar soldaten som är vänsterhänt, sa majorn lungt. Jag mer hörde än uppfattade min egen röst.

-I helvete heller att jag pillar tillbaks säkringen, sa jag med darr på rösten och ruskade häftigt på huvudet.

-Den är ofarlig så länge du inte avlägsnar tumsäkringen, sa majorn lungt och tålamodigt.

Med skakande vantar tog jag emot säkringen som majorn hade plockat upp och svettandes som en maratonlöpare pillade jag tillbaks sprinten i det lilla hålet ovanför handtaget. Bra, sa majorn, nu kan soldat kasta handgranaten. Jag ville inget hellre än att bli av med detta dödens ägg.

Jag slet loss sprinten ännu en gång, tryckte upp tumsäkringen och kastade med full kraft samtidigt som jag släppte handtaget som flög bort från handgranaten, men handgranaten flög inte.

Den hängde kvar i vanten som satt fast på min vänsterhand, fastfrusen i mitt svett.

Ögonblick förvandlades till evighet. Jag ville inte tro det som mina ögon såg. Insikten om att en apterad handgranat hängde i min vänsterhand höll på att ge mig kramp. Jag höll på att stelna av skräck.

Fylld panik drog jag av mig vanten med högerhanden och kastade den i en rörelse över skyddsvärnet.

I samma ögonblick som handgranaten med vante seglade över kanten, slängde sig majorn över mig och medan vi båda föll ner mot marken exploderade handgranaten precis bakom kanten ovanför muren.

Det svartnade för ögonen, saliven sprutade ur näsa och mun medan sten och jord piskade ner över oss.

En stund senare satt vi på marken med ryggen mot skyddsmuren blossandes på var sin cigarett. Vi var båda helt döva och bedövade. Vi satt där en stund och stirrade på min nakna vänsterhand medan vi drog djupa bloss i tystnad. Plötsligt brast vi båda ut i ett hysteriskt gapskratt. Det kändes så jävla skönt att leva.