+6.5C Regnet sprayar mot vindrutan och jag stirrar ut i det gråa intet medan jag kör tillbaks från Herrljunga. Igentligen borde jag bara lägga mig på golvet i bussen och flyta ut som en manet som hamnat på Bohusklipporna.

 Men psyket är underligt, jag sjunker in i en melankoli och låter tid och rum svepas bort av vindrutetorkarnas monotona slag. Det är då jag ser den framför mig.

 En kort stund undrar jag om jag har somnat bakom ratten och att detta är min sista dröm innan bussen krossas mot bergväggen. Men det är inte en dröm.

 Jag stirrar på en verklighet som kolliderar med sig själv i sin egen orimlighet. Framför mig på vägen åker en Påskgul BMW Cabriolet från mitten på 80-talet.

 Den har cabben nerfälld och i den sitter två dumma sydeuropeér med solglasögon och försöker se coola ut i regnet. Tog en bild på dom med mobilen, men att hänga ut stolpskotten på nätet är nästan dummare än att glira någon för orakade armhålor. Den var ju ändå dummast.

   När samhället straffar någon av sina medborgare för ett brott så är det ganska vanligt att bovarna blir dömda till fängelse.

Oftast är det öppna anstalter där de får röra sig relativt fritt och bara de allra grövsta brottslingarna låses in med mycket begränsade möjligheter att röra sig. Men många av mina kunder straffas precis som de vore grova brottslingar, somliga med om möjligt än mer begränsade rörelsemöjligheter.

Då undrar ni säkert vad dom har gjort för brott. Brottet är handikapp.

Deras rörelsehinder gör att de inte kan ta sig någonstans utan assistans, en hjälp som samhället tycker är för dyr och väljer att dra in för flertalet till ett minimum. Somliga berättar att dom inte har varit ute ur lägenheten en enda gång på hela vintern.

  Igår körde jag färdtjänstresor i Göteborg. Jag tror att Göteborg är bommarnas stad. För det fanns bommar på varje gård som jag skulle till. Dom är till för att obehöriga inte ska parkera på gården, Istället så parkerar dom framför bommarna.

 När jag till slut lyckades få hantverkaren att flytta sin bil, köra igenom bommen, ta mig förbi portlåset och upp i hissen så började nästa bekymmer. Min kund kunde inte låsa upp sin dörr själv.

 Hon var inlåst i sin egen lägenhet utan möjlighet att ta sig ut. Till slut så lyckades hon pilla ut en nyckel genom brevinkastet så att jag kunde låsa upp hennes dörr utifrån. Detta var en arg och vresig dam. Först så kände jag mig stött och sårad, men när jag tänkte mig in i hennes situation så undrar jag om inte jag skulle varit argare och vresigare.

Det är enkelt att ta ifrån de som inte kan föra sin talan. Att bli handikappad i Sverige kan bli livstids fängelse. Ett hårt straff tycker jag.

    Jag var 6 år och min bror 13. På den här tiden så visades en hel del Västernfilmer i svart-vitt som vi följde med stor spänning. Givetvis så praktiserade vi allt som vi hade lärt oss när vi lekte. Vi var omväxlande indianer och cowboys och ibland lite av båda. Nu skulle vi praktisera en ny övning som vi hade sett indianerna göra på tv:n kvällen innan. Det ska sägas att det var min bror som var ledare i våran lilla klan och som valde ut våra övningsobjekt, så ingen skugga ska falla över mig. På filmen hade indianerna gjort ett tågöverfall och nu skulle vi göra samma sak. Som "tur" var så bodde vi inte så långt ifrån ett tågspår. Vi packade på oss våra indiangrejor, vilka jag fick bära merparten av och traskade bort till tågspåret. Min bror förklarade att indianerna upptäckte om det kom ett tåg genom att lägga ett öra mot rälsen och lyssna. Så vi la örat mot var sitt räls och lyssnade. Ibland så frågade han om jag hörde något, men än så var det tyst i rälset. Så hördes ett svagt väsande, -Hör du, frågade han upphetsat. Jag hörde. Ljudet blev allt högre och högre och snart hördes tydligt hur tåget dunkade över spårskarvarna. -Ser du tåget, frågade min bror med örat tryckt mot spåret. Jag kikade utmed rälsen utan att se något så långt ögat kunde nå. -Nää, gör du? frågade jag. -Konstigt, sa min bror. Nu kände vi till och med hur spåren krängde och vibrerade. -Ser du verkligen inget tåg, frågade han otåligt, det låter ju jättenära. I nästa ögonblick Skar ljudet av ett tåghorn genom våra trumhinnor. Vi flög upp bägge två och vände oss om. Orsaken til att ingen av oss hade upptäckt tåget var att vi låg och tittade åt samma håll. Tåget var mindre än 100 meter bort och närmade sig med en fruktansvärd hastighet. Jag såg tydligt ett illrött ansikte som gapade och svor bakom vindrutan medan lokföraren hängde allt han kunde på tåghornet. 

 Min bror tog tag i nacken och byxan på mig och kastade sig bakåt. Vi landade precis vid sidan om spåret när tåget brakade fram över oss. Fotsteg, stålhjul och lufttankar blixtrade över våra huvuden och mitt i dånet från tåghorn och skrikande bromsar såg jag min bror. Så paserade sista vagnen och tåget rullade allt långsammare och långsammare utmed spåret. Min bror reste sig upp och stirrade argt på mig. -Är du dum i huvudet? Du skulle ju inte titta åt samma håll som jag. Jag skämdes, jag hade misslyckats med övningen att bli en riktig indian. Så stannade tåget. Det var dax för nästa övning, försvinna snabbt och ljudlöst.

 Det var vår-vintern 1986. Jag låg i lumpen och mitt förband var på övning i Älvdalen.

Detta var en fruktansvärt kall plats. Vissa dagar sjönk temperaturen till -30 C och ALLT frös.

Det var en sådan dag som det bestämdes att vårat kompani skulle genomföra en övning i handgranatskastning. Det verkade coolt och vi såg nog alla fram emot övningen som började med en lång genomgång av säkerhetsföreskrifterna. Vi började sakta inse att det här inte var någon lek, snart skulle vi hantera ett föremål som vid ett misstag skulle slita armar och ben från kroppen och förmodligen döda oss ögonblickligen.

Vi satt i en skyddsbunker och kallades ut en i sänder för att kasta en skarp handgranat.

När vi hörde den första handgranaten explodera så var alla flin borta. Det small ordentligt.

En i sänder kallades vi upp i ljuset och fram till ett skyddsvärn. När det var min tur så var jag så nervös att jag skälvde och svettades över hela kroppen, men jag bet ihop, det var inte läge att vara en mes.

Majoren beordrade mig att ta upp en handgranat ur lådan där de låg snyggt i rader, precis som i krigsfilmerna. Det var som sagt -30 C så jag hade på mig armens yllevante, modell grå.

-Soldaten har tillstånd att kasta, sa majorn med lugn röst. Jag vände på handgranaten så att jag kunde dra ut sprinten, som var anpassad för högerhänta, jag skulle precis till att dra bak armen när majorn avbröt mig.

-Är soldat vänsterhänt? Frågade majorn, jag nickade nervöst och irriterat. Jag hade ingen lust att hålla denna helvetesmaskin i handen längre än nödvändigt, men majorn hade andra planer.

-Då ska soldaten sätta tillbaks säkringen från andra hållet, så att handgranaten passar soldaten som är vänsterhänt, sa majorn lungt. Jag mer hörde än uppfattade min egen röst.

-I helvete heller att jag pillar tillbaks säkringen, sa jag med darr på rösten och ruskade häftigt på huvudet.

-Den är ofarlig så länge du inte avlägsnar tumsäkringen, sa majorn lungt och tålamodigt.

Med skakande vantar tog jag emot säkringen som majorn hade plockat upp och svettandes som en maratonlöpare pillade jag tillbaks sprinten i det lilla hålet ovanför handtaget. Bra, sa majorn, nu kan soldat kasta handgranaten. Jag ville inget hellre än att bli av med detta dödens ägg.

Jag slet loss sprinten ännu en gång, tryckte upp tumsäkringen och kastade med full kraft samtidigt som jag släppte handtaget som flög bort från handgranaten, men handgranaten flög inte.

Den hängde kvar i vanten som satt fast på min vänsterhand, fastfrusen i mitt svett.

Ögonblick förvandlades till evighet. Jag ville inte tro det som mina ögon såg. Insikten om att en apterad handgranat hängde i min vänsterhand höll på att ge mig kramp. Jag höll på att stelna av skräck.

Fylld panik drog jag av mig vanten med högerhanden och kastade den i en rörelse över skyddsvärnet.

I samma ögonblick som handgranaten med vante seglade över kanten, slängde sig majorn över mig och medan vi båda föll ner mot marken exploderade handgranaten precis bakom kanten ovanför muren.

Det svartnade för ögonen, saliven sprutade ur näsa och mun medan sten och jord piskade ner över oss.

En stund senare satt vi på marken med ryggen mot skyddsmuren blossandes på var sin cigarett. Vi var båda helt döva och bedövade. Vi satt där en stund och stirrade på min nakna vänsterhand medan vi drog djupa bloss i tystnad. Plötsligt brast vi båda ut i ett hysteriskt gapskratt. Det kändes så jävla skönt att leva.