Jag var 6 år och min bror 13. På den här tiden så visades en hel del Västernfilmer i svart-vitt som vi följde med stor spänning. Givetvis så praktiserade vi allt som vi hade lärt oss när vi lekte. Vi var omväxlande indianer och cowboys och ibland lite av båda. Nu skulle vi praktisera en ny övning som vi hade sett indianerna göra på tv:n kvällen innan. Det ska sägas att det var min bror som var ledare i våran lilla klan och som valde ut våra övningsobjekt, så ingen skugga ska falla över mig. På filmen hade indianerna gjort ett tågöverfall och nu skulle vi göra samma sak. Som "tur" var så bodde vi inte så långt ifrån ett tågspår. Vi packade på oss våra indiangrejor, vilka jag fick bära merparten av och traskade bort till tågspåret. Min bror förklarade att indianerna upptäckte om det kom ett tåg genom att lägga ett öra mot rälsen och lyssna. Så vi la örat mot var sitt räls och lyssnade. Ibland så frågade han om jag hörde något, men än så var det tyst i rälset. Så hördes ett svagt väsande, -Hör du, frågade han upphetsat. Jag hörde. Ljudet blev allt högre och högre och snart hördes tydligt hur tåget dunkade över spårskarvarna. -Ser du tåget, frågade min bror med örat tryckt mot spåret. Jag kikade utmed rälsen utan att se något så långt ögat kunde nå. -Nää, gör du? frågade jag. -Konstigt, sa min bror. Nu kände vi till och med hur spåren krängde och vibrerade. -Ser du verkligen inget tåg, frågade han otåligt, det låter ju jättenära. I nästa ögonblick Skar ljudet av ett tåghorn genom våra trumhinnor. Vi flög upp bägge två och vände oss om. Orsaken til att ingen av oss hade upptäckt tåget var att vi låg och tittade åt samma håll. Tåget var mindre än 100 meter bort och närmade sig med en fruktansvärd hastighet. Jag såg tydligt ett illrött ansikte som gapade och svor bakom vindrutan medan lokföraren hängde allt han kunde på tåghornet. 

 Min bror tog tag i nacken och byxan på mig och kastade sig bakåt. Vi landade precis vid sidan om spåret när tåget brakade fram över oss. Fotsteg, stålhjul och lufttankar blixtrade över våra huvuden och mitt i dånet från tåghorn och skrikande bromsar såg jag min bror. Så paserade sista vagnen och tåget rullade allt långsammare och långsammare utmed spåret. Min bror reste sig upp och stirrade argt på mig. -Är du dum i huvudet? Du skulle ju inte titta åt samma håll som jag. Jag skämdes, jag hade misslyckats med övningen att bli en riktig indian. Så stannade tåget. Det var dax för nästa övning, försvinna snabbt och ljudlöst.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Jag skriver helst inte om vardagsbestyr, vi sitter väl och ror samma båt, de flesta av oss. Men så läste jag "kvickrot", en bloggare vars Värld på något sätt tycks röra sig parallelt men ändå så avlägset. Det ger impulser och tankar, så nu blir det ...

 OM... SÅ SKULLE JAG...  Hur ofta säger vi inte det. Vi tänker vedergäldning och knyter handen i fickan.  Men så händer det. Plötsligt så är vi offer i en situation. Förvirrade och handfallna står vi där som betraktare fast vi själva är huvudperso...

 Jag körde upp för en smal backe i ett fritidshus område. De flesta husen var ombyggda till året runt, men liknade ändå mer kojor än riktiga hus. Hade det inte varit för gräsmattorna och häckarna så kunde det ha varit kåkstäderna utanför Buenos Aires...

 Han satt 27 år i fängelse för sin kamp mot Apartheid. Ett helt liv för sin övertygelse. Hans fru Winnie Mandela tog över kampen. Den före detta Socialarbetaren ledde den väpnade kampen hårdfört medan hennes man satt inlåst på Robben Island.   Han ...

 Vi svepte fram mellan Pinjeträden i vår svarta Fiat. Vi hade hyrt bilen tillsammans med ett annat par som också ville seTurkiet på "riktigt."  Ingen annan ville köra, så det blev min uppgift medan dom skulle läsa kartan. Vi var på väg upp i Tau...