Jag skriver helst inte om vardagsbestyr, vi sitter väl och ror samma båt, de flesta av oss. Men så läste jag "kvickrot", en bloggare vars Värld på något sätt tycks röra sig parallelt men ändå så avlägset. Det ger impulser och tankar, så nu blir det lite av vardagen ändå. Sluta läsa NU, om du har viktigare saker för dig.

 Jag slängde in 40$ på ett Lotto i USA. Vinsten, 3.6 MILJARDER var oemotståndlig.

Jag gick och funderade ganska mycket på vinsten, för mycket visade det sig. Någonstans i huvudet slog det slint, jag inte bara funderade på vad man kunde göra med så mycket pengar, jag började leva som dom redan var mina. Åkte till Biltema och köpte deras premiumprodukter, tog till och med en plastkasse extra, jag hade ju råd. Åkte ett extra varv i rondellen, så dom andra bilisterna skulle känna ett sting av avund. När jag handlade på ICA så tog jag fram rabattkupongerna som vanligt, men denna gången rev jag dom framför kassörskan, slängde dom på golvet och sa kaxigt, -man har la råd eller. Så drog jag mitt VISA kort. Kassörskan såg på mig och sa med ett illa dolt flin, -Tyvärr, du tycks inte ha täckning på Kontot. Medan kön bakom växte sig allt längre och längre kröp jag runt på golvet och samlade ihop mina rabattkuponger.  Efter att ha tvingats lämna tillbaks chokladkakan, som jag ändå bara hade tänkt låta smälta i framrutan, för att visa att jag hade råd, så fick jag samla ihop mina varor i famnen och gå hem, vem köper en plastkasse i dessa tider?

 OM... SÅ SKULLE JAG...  Hur ofta säger vi inte det. Vi tänker vedergäldning och knyter handen i fickan.

 Men så händer det. Plötsligt så är vi offer i en situation. Förvirrade och handfallna står vi där som betraktare fast vi själva är huvudpersoner i dramat. Alla snabba repliker, handfasta grepp och smarta beslut är som bortblåsta. Din omgivning säger, -Åhh.. om jag vore du så skulle jag...,  Men du vet bättre. När det gäller så är de flesta av oss lika goa kålsupare allihopa. Fast likväl förbannar vi oss för vår otillräcklighet och knyter handen i fickan och tänker -Nästa gång, nästa gång... 

 Jag körde upp för en smal backe i ett fritidshus område. De flesta husen var ombyggda till året runt, men liknade ändå mer kojor än riktiga hus. Hade det inte varit för gräsmattorna och häckarna så kunde det ha varit kåkstäderna utanför Buenos Aires. Det är sommar, eftermiddag och de flesta barnen är ute och leker. Framför mig springer några flickor i kjolar, barfota på den heta asfalten med svajande blont hår. De springer ikapp med mig och min buss. De är kanske tretton år. Ibland ser de bak över axeln mot mig och ler. Jag låter dom springa där framför bussen, 10-15 meter före. De springer bra, backen är brant men ungarnas ben trummar på bra. De skrattar tillsammans och ökar takten. Jag skrattar också.

 Plötsligt, för ett kort ögonblick skymtar jag honom. Han springer ut ur öppning i den höga häcken till vänster om mig. Jag hinner skymta den vita kortärmade skjortan, de blårutiga golfshortsen. Han springer ut precis framför fronten på bussen. Han kanske är sex år. Det hörs inte mycket, bara ett mjukt duns. Foten pressar ner bromspedalen mot golvet. Hårt, hårt så att det spränger i benet. Men det tar tid, bussen glider decimeter efter decimeter framåt. ABS bromsarna, låser och släpper hjulen. Allt dunkar, mitt hjärta slår i takt med ABS:n medan något dunkar igen under fronten. Så står allt still. Jag är ute ur bussen, solen steker, jag känner mig trött, förvirrad. Försöker se in under bussen, men jag ser bara ett ben som sticker ut. Ett litet naket ben och en liten barnafot. Jag ser upp för backen, bort mot barnen som står där i backen. De ler inte längre, de ser på mig med rädda, anklagande ögon. Helt frusna i ögonblicket. Jag undrar för ett ögonblick vad dom ska göra härnäst. En av flickorna petar på sin kompis,dom vänder sig om och springer bort mot ett hus. Inte huset som den lilla killen kom ifrån ,utan till en granne. Jag försöker klappa benet, ge tröst. Så lägger jag mig ner bredvid honom, fortfarande håller jag i hans ben medan jag ligger där på den heta asfalten med armarna utsträckta som ett kors. Jag hoppas, försöker rädda honom. Hoppas att döden låter honom leva och tar mig istället. Ett rättvist byte tänker jag. Jag har precis förbrukat rätten att leva. En olycka, visst. Men det var så ödet ville. Jag hör skrik, någon som gråter hysteriskt, så känner jag att benet är borta. Kanske fungerade det, kanske räddade jag honom. Jag öppnar ögonen. Där ovanför mig står hans far med sin lilla pojk i famnen, bredvid står modern och gråter hysteriskt medan hon försöker torka bort blodet från han lilla ansikte. Jag förstår att det inte blev något byte. Jag fick inte den lyxen att få dö och bara lämna allt bakom mig.

 Nej, jag skulle först få ta mitt straff till fullo. Döden låter ingen komma undan, döden har ingen barmhärtighet.

 Ingen bryr sig om mig, det springer folk och startar bilar, någon flyttar bort bussen åt kanten, den är ivägen. Jag vacklar bort till diket och sätter mig i det höga gräset och ser Solen gnistra och dansa in mellan lövverken, det är eftermiddag. Jag sitter där ensam, det är helt tyst runt mig, jag undrar vad jag ska göra, vem ska jag ringa, vart ska jag ta vägen.  Jag bestämmer mig för att åka till sjukhuset, få veta om han kommer att klara sig, be om ursäkt och förlåtelse... Hur skulle dom kunna förlåta, ingen kan förlåta sitt barns baneman. Jag stannar bussen utanför det stora vita sjukhuset, går in i väntrummet, där ser jag Pappan sittandes i raden av röda plaststolar, han sitter där och håller om sig själv medan han gungar fram och tillbaks. Jag vågar inte gå fram till honom, vad ska jag begära, vad kan jag förklara? Fylld av räddsla för hans vrede och sorg glider jag förbi och in igenom dörrarna till operationsavdelningen. Hans familj står samlade mot ett fönster, de ser in i operationsrummet där läkarna håller på med intensivvård. Jag smyger förbi bakom och vidare ut i nästa korridor. Så plötsligt kommer jag ut på baksidan av sjukhuset, en hamburgarrestaurang står och skiner med sina skrikiga reklamskyltar i mörkret, det är natt konstaterar jag förvånat, tiden tycks ha fått sin egen rytm. Så ser jag poliserna, dom är två stycken som rör sig bakom ett högt stängsel. Deras bil står en bit bort med blixtrande blåljus. Jag vänder mig och går bort mot dom, jag vill att dom låser in mig, straffar mig. Det är en varm sommarnatt,gruset knastrar när jag går igenom mörkret mot dom. Vid det här laget är jag säkert efterlyst för smitning, tänker jag. Plötsligt ropar någon på mitt namn, ett par vänner från förr kommer ut ur Hamburgarrestaurangens ljus. Jag vänder mig om mot dom, dom är fulla och glada, dom lägger armarna över mina axlar och tillsammans går vi bort från poliserna och ut i mörktet. Jag flyr, men hur långt jag än springer,var jag än gömmer mig så kommer jag inte undan. Samvetet dömmer mig hårt. Det enda rätta är att möta hans föräldrar, berätta och ta domen, men jag vågar inte, inte ensam, jag hoppas att någon ska ta min hand och leda mig dit, så att jag kan göra rätt. Så vaknar jag. Helt genomsvettig och törstig. 

 Han satt 27 år i fängelse för sin kamp mot Apartheid. Ett helt liv för sin övertygelse. Hans fru Winnie Mandela tog över kampen. Den före detta Socialarbetaren ledde den väpnade kampen hårdfört medan hennes man satt inlåst på Robben Island. 

 Han förespråkade försoning medan hans fru i frihet talade om tändstickor och halsband. En metod där man hängde ett bildäck med bensin runt halsen på sitt offer och tände på.

 Till slut fick han sin frihet, men priset var högt. Hans fru, hade blivit en gerilla ledare med en knuten näve, medan Nelson sträckte ut en öppen hand till sina forna fiender. Äktenskapet var omöjligt och en skillmässa var oundviklig. 

 Tyckte han att det var värt priset? känner han att han har uppnått sitt mål eller fann han som vi andra, att de som har makten kan vara olika, men deras metoder är oftast den samma.

 Vi svepte fram mellan Pinjeträden i vår svarta Fiat. Vi hade hyrt bilen tillsammans med ett annat par som också ville seTurkiet på "riktigt."

 Ingen annan ville köra, så det blev min uppgift medan dom skulle läsa kartan.

Vi var på väg upp i Taurusbergen. Vägen slingrade sig utmed bergssidan och här och var låg klippblock stora som bilar som hade rasat ner från de karga branterna men vi tog oss igenom. Jag förstod varför det andra paret inte ville köra.

 Han satt med sin systemkamera mot ansiktet och fotograferade nästan oavbrutet. Så fort en rulle film tog slut så satt hans tjej där som en sjuksköterska med en ny film klar att laddas. vi hade inte hunnit långt innan jag var less på dom. Att föra en konversation var helt bortkastat, de sa inte mer än flaska, så jag och "frugan" lät dom sitta där i baksätet medan vi delade på upplevelsen tillsammans.

 Kartan som vi hade att köra efter hade helt fel skala för att vara till någon nytta och snart så var vi vilse bland bergen med världens tråkigaste sällskap.

 Dom blev genast oroliga och började gnälla om att inte komma hem igen, hon till och med grät en skvätt, till min stora förtjusning. Så rundade vi ännu ett bergsmassiv och där, insprängt i berget stod en fabrik.

 En hel rad med förbudsskyltar lät en förstå att man inte var välkommen.

Helst hade jag vänt direkt, men vägen var så smal att det inte fanns någonstans att ta vägen, annat än att köra fram till vaktkuren och grindarna framför fabriken. -Nu tar du INGA bilder, sa jag till killen i baksätet. Han såg ut som en sur 6-åring, men även han begrep väl vad som gällde här tänkte jag. I vaktkuren stod två soldater. Att bara vända och åka iväg, skulle inte se bra ut. Så jag körde fram och steg ut med kartan i handen och hälsade med ett Merhaba. Ingen av vakterna kunde engelska, men jag viftade med kartan att vi var vilse och då blev de vänliga och ville ivirigt visa på kartan hur jag skulle köra. Jag kände mig som en agent, att lyfta på blicken och se på omgivningarna var inte att tänka på.

Jag hade redan sett i ögonvrån de två bunkrarna på höjden med grönaktigt skottsäkert glas. Båda flankerade med svarta kulsprutor med patronbanden blänkandes i Solen. Så lyfter den ena vakten upp blicken och tittar bakom mig.

I nästa ögonblick så skriker han något, båda rusar in i vaktkuren och kommer ut med varsin kalashnikov AK47:a i högsta hugg. De springer förbi mig och bort mot bilen medan de ropar något på turkiska. Förvirrad vänder jag mig om och det jag ser får mig att tappa hakan. Där står våran Paparatzzi med kameran i högsta hugg och ska fotografera sin tjej som poserar framför bilen med fabriken i bakgrunden. Nu åker vi dit tänkte jag. Vakterna skrek till honom medan de viftade med sina vapen. Jag skyndade efter, inte så mycket för hans skull, som att min "fru" satt i skottfältet, i bilen. Den ena vakten krävde att få kameran, men killen vägrar och ruskar på huvudet. -Ge honom filmen, din idiot. -Varför då? det är min kamera, protesterade han sturskt. Det var bara sekunder kvar att lösa problemet,

 Den ena vakten höll redan på att vända vapnet för att slå ner honom. Jag ryckte ifrån honom kameran, plockade ut filmrulen och drog ut filmen som genast överexponerades. Först så tvekade vakterna en stund, sedan så skrattade dom och den ena vakten ruffsade mig i håret, tog fram ett cigarettpaket och bjöd mig på en giftpinne. Jag tackade artigt nej, skakade hand med dom och sedan åkte vi så fort vi kunde åt andra hållet. Vi hann inte mer än runda berget då vi möter en militärkonvoj med flaken fyllda av soldater. Jag vågar inte tänka på hur det kunde ha slutat om dom hade varit på plats, då hade vi knappast fått åka vidare. Då kunde jag inte ens drömma om att vår Paparazzi skulle ge oss mer problem, farliga problem. 

PERSONLIGHET UTHYRES

 Det är knappast någon nyhet att kläderna gör mannen. Men jag undrar, vart tar då mannen vägen?

Pyramider? Varför inte en grop i marken med en snygg sten över? Förstå att de Egyptiska Faraonerna ställde till det. Plötsligt så tvingades folk räkna på pergamentrullar, fingrar och tår räckte ju inte längre till. Det smarta med sandaler, där tårna syns blev bara ett dumt mode. Finnarna har alltid strumpor på sig när dom har sandaler, dom har inte fattat tricket så dom kan vi garva lite överlägset åt.

 Men idéen med att bygga trianglar på höjden skapade en helt ny yrkesgrupp. Matematiker. Jag hoppades att vi utrotade dom med miniräknaren, för nu kunde vi räkna ut allt själva, vissa saker som att lönen är slut innan månaden behövs inte miniräknare till. Jag har länge betraktat matte som något helt onödigt. Varför behöver jag räkna? Priset står på kvittot, avståndet till Stockholm som aldrig är tillräckligt står på en skylt och min släkt räknar på mina födelsedagar som om det väntade ett miljonarv på andra sidan.

Men lik förbannat så fort man ska gå en kurs så dyker det upp. Algebra, Ekvationer, Funktioner och Statistik. Så nu tvingas jag göra om allt som andra redan har gjort. Och Nej... Ni räknade fel på Pyramiderna, alla Faraonerna ligger kvar i sina Sarkofager. Kinesiska muren hindrade inte mongolerna och min månadslön räcker fortfarande inte längre än 25 dagar... Hallååå månadslön? 

 Så nu kanske jag tvingas räkna på det som redan är gjort, kanske jag kan räkna på något nytt? Som sambandet mellan stjärthår och tårkanaler. Ja, det finns ett samband där. Om du drar i stjärthåret så kommer det tårar. Testa och räkna.

 Vi hade landat i Turkiet, det var varmt, alla var trötta och slitna och längtade bara efter att komma fram till våra hotell. Men först så skulle vi gå igenom Passkontrollen. Framför oss stod ett ungt par, (det var vi med på den tiden) och väntade på att gå igenom kontrollen. Vi hade lärt känna dom lite på planet och jag tror att vi alla hoppades på att hänga tillsammans under veckan. Han var Svensk, hon Italienska. Vi hade skojat lite om hur man kunde göra bort sig i Turkiet. Det var en Polisstat och filmen Bangkok Hillton, låg nära i tankarna. Nu var det deras tur att gå fram till Passkontrollanten. Dom räckte fram sina pass och kontrollanten bläddrade lite i dom innan han vände sig till Italienskan och frågade, -Visum? -Nej, vi kommer från Sverige, förklarade hon på snabb flytande engelska. -Du har ett Italienskt pass, du måste ha visum, sa tjänstemannen utan att röra en min. -Men jag kommer från Sverige, envisades hon, men han skakade på huvudet och började titta efter vakterna. Killen förstod att det höll på att gå åt skogen, så han trängde sig fram och frågade, -Hur mycket kostar ett visum? Passkontrollanten skruvade besvärat på sig. På avstånd såg jag ett par vakter börja gå mot dom. -Visumet kostar 150 Lira men ni kan inte köpa det av mig, säger Passkontrollanten. Killen drar upp en plånbok och sticker fram en bunt sedlar till honom. Kontrollanten ryggar tillbaks, som om han hade blivit skållad av vigvatten samtidigt som vakterna nu är framme hos paret, de ser sedlarna i killens hand och vinkar på fler vakter. Strax är de omringade och alla tre förs bort vilt protesterande. Så där står vi framför en tom passkontroll. Efter en stund kommer en annan kontrollant springades med skjortan utanför byxorna och kavajen och slipsen på sned. Han frågar inget, säger inte ett enda ord. Jag tror inte ens att han kan engelska, Han vinkar fram oss och stämplar vårat pass flera gånger på olika sidor innan han vinkar iväg oss in till Turkiet och äventyren.