En för mig, ny företeelse har börjat dyka upp på facebook. Företag uppnanar användare att trycka på "like knappen" för att ge ett bidrag till människor som lever i misär och fattigdom."Vi har kapitalet och förmågan och om du tar emot vår reklam, så hjälper du en fattig." Varför inte utveckla det hela ett steg längre. Byt ut Röda Korset till en loggo för ett sponsorföretag. Låt vapentillverkare sponsra FN:s fredsbevarande styrka och hyr ut reklamplats på uniformerna. Vi kan hyra ut Sjukhuset till ICA. Handlar du varor för ett visst belopp per år så får du poäng till en sängplats på sjukhuset. Låt livet, döden och allt där i mellan bli en marknadsplats.

 Om du klickar på "gilla" på min facebook sida, så är vi kompisar i 24 timmar. Jag är en man med fasta principer, men om du betalar mig så är jag man nog att ändra mig. vem var till salu?

    Jag var 6 år och min bror 13. På den här tiden så visades en hel del Västernfilmer i svart-vitt som vi följde med stor spänning. Givetvis så praktiserade vi allt som vi hade lärt oss när vi lekte. Vi var omväxlande indianer och cowboys och ibland lite av båda. Nu skulle vi praktisera en ny övning som vi hade sett indianerna göra på tv:n kvällen innan. Det ska sägas att det var min bror som var ledare i våran lilla klan och som valde ut våra övningsobjekt, så ingen skugga ska falla över mig. På filmen hade indianerna gjort ett tågöverfall och nu skulle vi göra samma sak. Som "tur" var så bodde vi inte så långt ifrån ett tågspår. Vi packade på oss våra indiangrejor, vilka jag fick bära merparten av och traskade bort till tågspåret. Min bror förklarade att indianerna upptäckte om det kom ett tåg genom att lägga ett öra mot rälsen och lyssna. Så vi la örat mot var sitt räls och lyssnade. Ibland så frågade han om jag hörde något, men än så var det tyst i rälset. Så hördes ett svagt väsande, -Hör du, frågade han upphetsat. Jag hörde. Ljudet blev allt högre och högre och snart hördes tydligt hur tåget dunkade över spårskarvarna. -Ser du tåget, frågade min bror med örat tryckt mot spåret. Jag kikade utmed rälsen utan att se något så långt ögat kunde nå. -Nää, gör du? frågade jag. -Konstigt, sa min bror. Nu kände vi till och med hur spåren krängde och vibrerade. -Ser du verkligen inget tåg, frågade han otåligt, det låter ju jättenära. I nästa ögonblick Skar ljudet av ett tåghorn genom våra trumhinnor. Vi flög upp bägge två och vände oss om. Orsaken til att ingen av oss hade upptäckt tåget var att vi låg och tittade åt samma håll. Tåget var mindre än 100 meter bort och närmade sig med en fruktansvärd hastighet. Jag såg tydligt ett illrött ansikte som gapade och svor bakom vindrutan medan lokföraren hängde allt han kunde på tåghornet. 

 Min bror tog tag i nacken och byxan på mig och kastade sig bakåt. Vi landade precis vid sidan om spåret när tåget brakade fram över oss. Fotsteg, stålhjul och lufttankar blixtrade över våra huvuden och mitt i dånet från tåghorn och skrikande bromsar såg jag min bror. Så paserade sista vagnen och tåget rullade allt långsammare och långsammare utmed spåret. Min bror reste sig upp och stirrade argt på mig. -Är du dum i huvudet? Du skulle ju inte titta åt samma håll som jag. Jag skämdes, jag hade misslyckats med övningen att bli en riktig indian. Så stannade tåget. Det var dax för nästa övning, försvinna snabbt och ljudlöst.

 Jag kryssade sakta igenom stan med sidorutan nedsänkt så att den ljumma sommarnatten kunde komma in och dansa runt mig i taxin. Det var en av dessa magiska nätter som man aldrig vill ska ta slut.

Människor gled fram mellan uteställena med glada tillrop och skratt.

Trafikljuset framför mig slog om till grönt och jag skulle precis till att köra när en ung man kommer springandes runt ett hörn rakt ut framför bilen, han nästan lägger sig på huven medan han desperat ropar att jag ska stanna. Jag ser mig om undrandes, vad springer han ifrån? Är han jagad av Polisen eller kommer det strax dyka upp ett par ryska maffiakillar i skinnjackor och dragna pistoler?

Killen rundar bilen och kastar sig in i passagerarsätet. -Snälla, kör mig till *. och lova mig att vad som än händer, vad som än händer så kör du mig dit, snälla lova mig det, bad killen desperat.

Jag funderade en stund, vad kunde hända på E20 en sommarnatt? En helikopter som nödlandar på vägen, en kvarglömd spikmatta eller en brinnande tankbil över vägen? Nä, detta var en magisk natt, så jag svarade, visst, inga bekymmer och hoppades i det tysta att det inte skulle bli några heller.

 -Förlåt, du var väl ledig? sa frågade han plötsligt. -Ja, det var jag, svarade jag och skrattade lättat.

Han visade omtanke, så jag visste att kunden inte skulle bli några problem och trampade på gasen.

 Vi svepte ut på en tom motorväg och han började berätta en helt fantastisk kärlekshistoria för mig. 

 I hela högstadiet och gymnasiet så var jag hemligt kär i en tjej i en parallelklass. Jag kunde inte ta blicken ifrån henne och hon var det första jag tänkte på på morgonen och det sista jag tänkte på innan jag somnade. Jag var förälskad i henne men vågade aldrig tala om det för henne, jag vågade faktiskt inte ens prata med henne. Hon var den där populära typen som alla vill vara runt, medan jag var den där nörden som alltid gick med en bunt böcker under armen.

Ibland När våra blickar möttes så kände jag att hon tyckte om mig, men jag kunde inte veta.

 Sista dagen vid examen så bestämde jag mig för att tala om för henne hur mycket jag tyckte om henne, men så kom hon aldrig till skolan. Jag lyckades spåra henne och fick tag i hennes föräldrar som berättade att hon hade flyttat till en annan stad för att studera.

Jag åkte på FN-tjänst i Afghanistan och på en satelittelefon berättade mina föräldrar att en flicka hade ringt och sökt efter mig. Dom hade inte tagit hennes telefonnummer så jag kunde inte få tag i henne.

Plötsligt blev dagarna i Afghanistan otroligt långa. Förra veckan kom jag tillbaks och nu i kväll när jag och ett par kompisar var ute och Bowlade så ringde min mobiltelefon, det var hon och hon väntar på mig hos sina föräldrar.

Jag trampade ner gasen lite extra och i tyst spänd förväntan åkte vi mot adressen.

När jag stannar framför huset ser jag hur en ytterdörr öppnas och en ung kvinna springer ner mot oss över gräsmattan, min kund skyndar sig ur bilen och springer för att möta henne.

Dom kastar sig i armarna på varandra, kysser, gråter och skrattar. Det var verkligen en magisk natt.

 Hämtade en dam i elrullstol. När hon väl var ombord på bussen så skulle rullstolen och damen säkras med ett antal spännband som hakas i öglor runt rullstolen samt ett bälte till damen. Det var när jag hängde över damen för att fästa ett band på andra sidan som hon frågade med ett lite busigt leende, -Vad är det som hänger emot mig? Det är nog magen med all Julmat, sa jag, fast det var Februari månad. Hon skrattade gott och jag körde henne till sin önskade adress. Lite senare fick jag en beställning att hämta henne. Åter igen så upprepades samma procedur och när jag ännu en gång hängde över henne, så sa hon. -Det känns som magen har blivit större sedan senast? Då är det nog inte magen som damen känner, svarade jag.  

 Nu har jag börjat prova att blogga. Det är lite som jag anade, en hel del tekniska inställningar och underfundigheter som på ytan ser ut att vara självklara men när man sedan testar funktionerna så står man där med dumstruten och skriker "FATTAR INTE"!!! Testade att ställa in datum och tid för när ett inlägg skulle visas. Tjohoo... Står blogg Servern på Fijiöarna eller är tiden i bloggen lokal tid? Inlägget publicerades 6 timmar för tidigt. Nope, sådant här dödar spontanitet och inspiration. Mer krångel och jag kommer att låta bilen stå på tomgång hela dagen för att påverka klimatuppvärmningen. Då smälter isen på Nordpolen så att datorservrar med tilhörande tekniker försvinner i havet likt Atlantis, fast mindre saknat. Och jag slipper åka dit som turist för då växer det palmer här. En bra plan, jag behöver en drink. Hej då!

 Det var vår-vintern 1986. Jag låg i lumpen och mitt förband var på övning i Älvdalen.

Detta var en fruktansvärt kall plats. Vissa dagar sjönk temperaturen till -30 C och ALLT frös.

Det var en sådan dag som det bestämdes att vårat kompani skulle genomföra en övning i handgranatskastning. Det verkade coolt och vi såg nog alla fram emot övningen som började med en lång genomgång av säkerhetsföreskrifterna. Vi började sakta inse att det här inte var någon lek, snart skulle vi hantera ett föremål som vid ett misstag skulle slita armar och ben från kroppen och förmodligen döda oss ögonblickligen.

Vi satt i en skyddsbunker och kallades ut en i sänder för att kasta en skarp handgranat.

När vi hörde den första handgranaten explodera så var alla flin borta. Det small ordentligt.

En i sänder kallades vi upp i ljuset och fram till ett skyddsvärn. När det var min tur så var jag så nervös att jag skälvde och svettades över hela kroppen, men jag bet ihop, det var inte läge att vara en mes.

Majoren beordrade mig att ta upp en handgranat ur lådan där de låg snyggt i rader, precis som i krigsfilmerna. Det var som sagt -30 C så jag hade på mig armens yllevante, modell grå.

-Soldaten har tillstånd att kasta, sa majorn med lugn röst. Jag vände på handgranaten så att jag kunde dra ut sprinten, som var anpassad för högerhänta, jag skulle precis till att dra bak armen när majorn avbröt mig.

-Är soldat vänsterhänt? Frågade majorn, jag nickade nervöst och irriterat. Jag hade ingen lust att hålla denna helvetesmaskin i handen längre än nödvändigt, men majorn hade andra planer.

-Då ska soldaten sätta tillbaks säkringen från andra hållet, så att handgranaten passar soldaten som är vänsterhänt, sa majorn lungt. Jag mer hörde än uppfattade min egen röst.

-I helvete heller att jag pillar tillbaks säkringen, sa jag med darr på rösten och ruskade häftigt på huvudet.

-Den är ofarlig så länge du inte avlägsnar tumsäkringen, sa majorn lungt och tålamodigt.

Med skakande vantar tog jag emot säkringen som majorn hade plockat upp och svettandes som en maratonlöpare pillade jag tillbaks sprinten i det lilla hålet ovanför handtaget. Bra, sa majorn, nu kan soldat kasta handgranaten. Jag ville inget hellre än att bli av med detta dödens ägg.

Jag slet loss sprinten ännu en gång, tryckte upp tumsäkringen och kastade med full kraft samtidigt som jag släppte handtaget som flög bort från handgranaten, men handgranaten flög inte.

Den hängde kvar i vanten som satt fast på min vänsterhand, fastfrusen i mitt svett.

Ögonblick förvandlades till evighet. Jag ville inte tro det som mina ögon såg. Insikten om att en apterad handgranat hängde i min vänsterhand höll på att ge mig kramp. Jag höll på att stelna av skräck.

Fylld panik drog jag av mig vanten med högerhanden och kastade den i en rörelse över skyddsvärnet.

I samma ögonblick som handgranaten med vante seglade över kanten, slängde sig majorn över mig och medan vi båda föll ner mot marken exploderade handgranaten precis bakom kanten ovanför muren.

Det svartnade för ögonen, saliven sprutade ur näsa och mun medan sten och jord piskade ner över oss.

En stund senare satt vi på marken med ryggen mot skyddsmuren blossandes på var sin cigarett. Vi var båda helt döva och bedövade. Vi satt där en stund och stirrade på min nakna vänsterhand medan vi drog djupa bloss i tystnad. Plötsligt brast vi båda ut i ett hysteriskt gapskratt. Det kändes så jävla skönt att leva.

 Det ska erkännas att jag är usel på att göra affärer. Kanske för att jag litar på människor eller för att jag är vill ha för mycket. Det var kvinnodagen, bra att man uppmärksammar kvinnors situation i olika länder men mer än så tänkte jag nog inte på det. Hade hämtat min dotter från skolan när vi körde förbi den. -Kolla Pappa, en båt till salu, utbrast tösen. Ja, där stod en liten Crescent eka på båtkärra med en prislapp hängandes på sidan. Impulsiv som jag är så gjorde vi en u-sväng och steg ut för att se på båten. Vad det nu finns att se på en plastbalja tänkte jag och kikade mer på båtkärran. En 80-kärra som man får köra i 80 km/h på vägarna med. Gubben som ägde båten dök upp, samtidigt som ännu ett par bilar svängde in för att se på båten. Jävlar, tänkte jag. Kände mig pressad att göra affär eller se båten försvinna. Försökte ringa frugan för att göra klart om att hon var med på köpet, men hon hade glömt telefonen hemma så beslutet var mitt. Jag prutade 2000:-kr så var affären klar. På vägen hem kände jag att detta kanske inte skulle hamna i så god jord hos frugan. Jag har tidigare kommit hem med höns (som jag vann i kortspel), getter, hund, bilar, stålbalkar, broponton, och en massa andra projekt som har fått henne att rulla med ögonen. Så kom jag på det perfekta säljsnacket. Väl hemma sa jag till frugan,- Det är ju kvinnodagen och allt Idag, så jag köpte en båt som vi kunde döpa efter dig. Den taktiken gick inte hem. Inte alls om ni förstår. Hon gick ut och såg på båten och frågade, var är Periskopet? Vadå, sa jag undrande. -Ja, om du nu har köpt en båt med hål i botten så behöver du väl ett periskop när du står på botten av sjön. Då sjönk jag, jag hade köpt en U-båt. 

Skulle lägga ut ett självporträtt på bloggen men fick svaret att bilden är för stor och måste beskäras???!!! VAR DÅ???