Toyota RAV 4 1996 års modell.

 En leksak. Det var min första tanke. Shoppingjeeparnas moder stod framför mig på gården. Stora plasttrösklar och stötfångare i samma material. Allt uppställt på stora hjul högt över marken. Aluminiumfälgar som kommer att vridas till rosetter när bilen klättrar ner i ett stenbrott. Bakluckan hänger på på sidogångjärn och är i vägen när du öppnar till det väl tilltagna bagaeutrymmet. Reservhjulet hänger på samma lucka och bryter i gångjärnen med sin vikt. En hög bil för hemmafruar tänkte jag surt. Baksätet finns där, men bästa sättet att få plats där bak är att amputera båda benen, för dom ska nämligen inte med på samma resa. Det är väldigt dåligt med utrymme i baksätet. Så inget för familjen med barn. Men bagageutrymmet vore perfekt för en hund, tänker jag och med baksätet nefällt, så har du ett perfekt lastutrymme för det mesta som ett hushåll kan behöva transportera. Jag lastade in en stor tjock-tv i bagaget och det gick smidigt. Inga lasttrösklar att lyfta lasten över, poäng till hemmafrun. En hög bil är tacksam att stiga i och ur.Men vaderna tar emot trösklarna, så man lär gå med skitiga byxben och damer i kjol gör sig inte besvär, kanske då bättre för fågelskådaren och skogsmullen. Dörrarna är väldigt lätta men känns ändå robusta att stänga. Instrumentpanelen är gjuten i ett stort plaststycke, bra och enkel att rengöra, men tråkig med omoderna spakar som styr ventilationen. En så här gammal bil är befriad från det mesta bling blinget, vilket jag tycker är skönt. På panelen finns en tydlig knapp när du behöver låsa upp till full fyrhjulsdrift.

 Ut på vägen. Bilen har typiska terängbils egenskaper på vägen. Däcken bullrar, bilen kränger lite på däcken och i svängarna känner man att terängdäcken sviktar, men bilen är lättstyrd, okomplicerad och har inga irriterande hyss för sig. Men ska man på långresor så köp en tågbiljett. Framsätet är knöligt, lite konstig dyna men jag fann mig snart till rätta. Enligt specifikationerna så har bilen 129 hästar. Det känns betydligt färre när man kör, då den sackar tydligt i backarna. Ute på grusvägarna är den i sitt rätta element. Här far den fram över håligheter och dåliga vägar med lätthet. Plötsligt så är bilen rolig att köra. Man får lust att pressa den mer, så jag gjorde så. En åker såg inbjudande ut. Jag smög ner över ett dike. Här kommer ett problem. Bilen har inga lågväxlar, man måste arbeta med kopplingen om man inte vill ta diket i 20 km/h. Givetvis så ville jag testa 4-hjuls driften. Så jag bestämde mig för att gränsla diket diagonalt. Här stod jag i diket med ett bakhjul i luften och två i dikeskanten och ett i diket. Jag stannade, lät framhjulet sjunka ner i diket och prövade att börja köra. Framhjulen spann runt, bilen satt fast. Då tryckte jag in knappen som låser upp hjulen till permanent 4-hjuls drift och började gasa försiktigt,  bilen klättrade över diket som vilken trottoarkant som helst. Jag var imponerad. Detta är ingen familjebil eller stadsjeep. Det är en bil för dig som bor på landet tillsammans med din hund och har grusvägar så långt ögat kan nå och behöver komma in till stan, även när inte vägen är plogad. Jag gillar den här bilen och det är med viss sorg som jag ska lämna ifrån mig den här välbyggda lilla japsen.

Jag var kanske 10 år. Tillsammans med en kompis strök vi fram utmed Bergsjöns betongväggar likt katter på jakt efter äventyr. Det var säkert tredje gången vi kom upp till det lillaTorget mellan köpcentrumet och fritidsgården. Vi hoppade på bänkar, knackade med pinnar mot järnstaketet,sparkade på en tom ölburk och undrade hur varför någon ville dricka sådant kopiss, vi hade tjuvsmakat hemma. 

 Så kom vi till Bankboxen. Ett rostfritt skåp i väggen. Jag ryckte för tusende gången i handtaget och till min förvåning, så gled lådan ut. Jag ställde mig på tå, så att jag kunde se ner lådan. Den var fylld med svarta små handväskor. Jag visste precis vad de väskorna innehöll. Jag hade sett kassörskor fylla dom i mataffären när kassaapparaten var full med pengar. Där i lådan låg en förmögenhet. Då vaknade min kompis till, han var något kortare än jag och kunde inte riktigt se in i lådan, så i sin iver tryckte han igen lådan för att dra ut den igen. Då var lådan tom. Den hade tömt sitt innehåll i kassaskåpet bakom väggen. Jag trodde inte mina ögon. Jag vände mig om och stirrade med misstro på min kompis, sedan på den tomma bankboxen och tillbaks på min kompis. Han hade snott mina stålar. Hela min framtid som miljonär, godisbaron och killen med de fräckaste dojorna hade bara utplånats. För ett ögonblick hade jag varit The man. Nu var jag åter bara en sketen grabb i en förort. Jag exploderade i ursinne och kastade mig över honom. Här skulle det vridas på näsor, ryckas i öron och luggas ordentligt. Vi tumlade runt på stenläggningen vilt skrikandes och viftandes med både armar och ben i en enda hög. Så plötsligt, som om Guds hand, inte för at jag var troende då eller nu, så lyftes vi båda upp över marken och blev hängades i nacken. -Vad bråkar ni om, frågade gubben som lyfte oss i nacken. I mitt ursinne ville jag låta världen veta vilken klåpare til kompis jag hade, så jag förklarade mellan tårarna hur han hade dragit igen bankboxen och gjort mig fattig. -Jaha, då är det bäst ni följer med till stationen. Jag såg förvånat på mannen för första gången, det var vår kvarterspolis. Nu förstod jag varför min kompis hade ruskat så ivrigt med huvudet där han hängde, berätta inget, ville han säga, Men så hade jag just gjort. Polisen släpade oss bort till stationen som bara låg ett par meter bort, men så släppte han oss ett ögonblick för att öppna dörren, det räckte för oss. Vi sprintade iväg, över första bästa mur, ner för trapporna och in i bilgaraget och försvann. Det tog veckor innan jag vågade gå vägen förbi polisstationen till skolan igen.

  Igår hade jag med mig en dam som plötsligt började hylla det fantastiska med vindkraft. Dom är vackra, rör sig med vinden och stör ingen där de står, var några saker som hon fick ur sig vid första meningen. Jag lät henne hålla sitt hyllningstal och när hon tystnade så sa jag försiktigt. -Då vet du att dom kommer att anlägga Sveriges största Vindkraftspark bakom ditt hus, fast de blir nog inte fler än 20 stycken. Ett engelskt bolag kommer visst att bygga Världens högsta vindkraftsverk där bakom din tomt. Närmare 190 meter höga,men dom är ju så fina. Vilken tur för dig. Så hörs dom inte mycket alls heller, ungefär som en modern diskmaskin. Vad gör det när man sitter ute en varm sommarnatt? Att allt är subventionerat med skattemedel gör ju inget heller. Dom pumpar våra pengar raka vägen till ett bolag i England. När vi steg ur bilen så var hon arg.-Där kan dom väl inte bygga, det är ju vår skog. Det är inte kul när man har bajsat där man bor.

 Kommunen har avslutat upphandlingen av tjänster. Som vanligt så är det billigaste anbudet som vinner. Vårat företag kunde inte gå lägre, det fanns helt enkelt inte något utrymme för att sätta ett lägre pris. Följden är enkel, vårat företag kommer att tvingas säga upp de som blir övertaliga eller erbjuda dom alternativa jobb på annan ort. Men ingen vet, för delar av processen är felaktigt upphandlad så somliga kanske får bli kvar en stund, en månad, ett år... ingen vet. Givetvis så kommer den som vann kontraktet att behöva folk på orten men dom vet inte heller än riktigt hur det blir. Så mitt i röran står vi som jobbar och ser på våra alternativ som för stunden är kanske någonting eller just ingenting. Ingen vet och det känns ju bra, att det inte är någon annan menar jag, som vet.

 +6.5C Regnet sprayar mot vindrutan och jag stirrar ut i det gråa intet medan jag kör tillbaks från Herrljunga. Igentligen borde jag bara lägga mig på golvet i bussen och flyta ut som en manet som hamnat på Bohusklipporna.

 Men psyket är underligt, jag sjunker in i en melankoli och låter tid och rum svepas bort av vindrutetorkarnas monotona slag. Det är då jag ser den framför mig.

 En kort stund undrar jag om jag har somnat bakom ratten och att detta är min sista dröm innan bussen krossas mot bergväggen. Men det är inte en dröm.

 Jag stirrar på en verklighet som kolliderar med sig själv i sin egen orimlighet. Framför mig på vägen åker en Påskgul BMW Cabriolet från mitten på 80-talet.

 Den har cabben nerfälld och i den sitter två dumma sydeuropeér med solglasögon och försöker se coola ut i regnet. Tog en bild på dom med mobilen, men att hänga ut stolpskotten på nätet är nästan dummare än att glira någon för orakade armhålor. Den var ju ändå dummast.

Hörde att det snöade i Småland igår. Så går det när man snålar på dagarna, då är man kvar i Februari.

   När samhället straffar någon av sina medborgare för ett brott så är det ganska vanligt att bovarna blir dömda till fängelse.

Oftast är det öppna anstalter där de får röra sig relativt fritt och bara de allra grövsta brottslingarna låses in med mycket begränsade möjligheter att röra sig. Men många av mina kunder straffas precis som de vore grova brottslingar, somliga med om möjligt än mer begränsade rörelsemöjligheter.

Då undrar ni säkert vad dom har gjort för brott. Brottet är handikapp.

Deras rörelsehinder gör att de inte kan ta sig någonstans utan assistans, en hjälp som samhället tycker är för dyr och väljer att dra in för flertalet till ett minimum. Somliga berättar att dom inte har varit ute ur lägenheten en enda gång på hela vintern.

  Igår körde jag färdtjänstresor i Göteborg. Jag tror att Göteborg är bommarnas stad. För det fanns bommar på varje gård som jag skulle till. Dom är till för att obehöriga inte ska parkera på gården, Istället så parkerar dom framför bommarna.

 När jag till slut lyckades få hantverkaren att flytta sin bil, köra igenom bommen, ta mig förbi portlåset och upp i hissen så började nästa bekymmer. Min kund kunde inte låsa upp sin dörr själv.

 Hon var inlåst i sin egen lägenhet utan möjlighet att ta sig ut. Till slut så lyckades hon pilla ut en nyckel genom brevinkastet så att jag kunde låsa upp hennes dörr utifrån. Detta var en arg och vresig dam. Först så kände jag mig stött och sårad, men när jag tänkte mig in i hennes situation så undrar jag om inte jag skulle varit argare och vresigare.

Det är enkelt att ta ifrån de som inte kan föra sin talan. Att bli handikappad i Sverige kan bli livstids fängelse. Ett hårt straff tycker jag.